.

Nu har vi läst färdigt "Pojken som levde med strutsar" och den var 1 000 000 000 gånger bättre en "Dårfinkar och dönickar" och jag lovar, man känner sig som en dönicke när man läser den. Åter till "Pojken som levde med strutsar". Som sagt var den väldigt bra och det var roligt att den var verklighetsbaserad. Den 11-åriga pojken Hadara som blivit adopterad av strutsar ser en människa för första gången och känner igen honom i sig själv. Han blir  genast upprymd och vill springa fram till honom och dansa. Men när mannen sedan dödar ett lejon stannar han och tänker aldrig beblanda sig med människor. Sedan blir han infångad och får träffa sin familj för första gången...
Här är Några meningar ur boken:
Strutsarna som känt på sig att något skulle hända hade inte flyttat sig den morgonen. När hettan kom dök gräshopporna först upp som en grå dimma i luftens värmedaller. När de kom nämre såg Hadara att det var ett gigantiskt moln av prickar. Strutsarna lade sig omedelbart ner med halsarna utsträckta utmed marken. Hadara gjorde likadant.
Om jag sjäv vore författare skulle jag skriva en fantasy men den här var riktigt bra ändå. Jag vill ha spänning i böckerna och gärna en implusiv miljö.Som ett högt snötäckt berg eller en oframtaglig djungel. Onaturliga saker är också roligt. Jag vill ha lite mer äventyrsböcker. Slutet av den här boken var sådär. Det var osammanhängande och han gick från tonåring till döden på 3 sidor. Mitt råd till författaren är att skriva ett litet mer sammanhängande slut.